Det brukar ta en stund innan vi
kommer igång för vi vill helst vill börja med alla idéer samtidigt och det dyker hela tiden upp nya. När vi väl
bestämt oss blir vi alldeles uppfyllda av förväntningar och ser framför oss hur
våra mästerverk står på rad, redo att möta världen. Forma, klippa, limma.
En liten tygbit att fästa här och en liten där, hur svårt kan det vara? Kanske
hinner vi göra en tjusig sak i lera också och fixa lampskärmen.
20 minuter senare: Tygbitar
indränkta i lim fastnar i handskarna och ändrar form till långa slamsor som är
omöjliga att jobba med. Den tänkta skulpturen som skulle imponera ser helt plötsligt ut som en långt gången missbrukare. Eller den fina
lerfiguren, vad hände? Varför blev det en grå oidentifierbar klump? Och
vart tog saxen vägen?
När botten är nådd kommer de
hysteriska skrattanfallen, bara att titta på skapelserna räcker. Vem vill ha en
Metadon-Märta eller Kokain-Kaj? Sedan konstaterar vi att det ändå var en korkad idé och går med
ännu större entusiasm in i nästa nya projekt.
 |
| Hur vi tänkte |
 |
| Hur det blev |
